När väckarklockan inte fyller sin funktion

För ett år sedan var det okej. För fem månader sedan var det okej. Men det är inte okej nu. Det är inte okej för jag har brist på ursäkter. Man skulle vara en sådan där yngling i sina sämsta tonår.

Idag ringde min väckarklocka klockan åtta. I en timme snoozade den var nionde minut. Klockan tio vaknar jag. Ligger kvar i sängen och funderar på var jag är någonstans. Det är inte konstigt att jag har försovit mig två timmar, jag har för mycket att drömma om för att hinna vakna. Konstaterar att jag är i Skåne.

Klockan 13 börjar seminariet, tänker jag och blundar en stund. Om en timme ska jag träffa min grupp, kommer jag på efter att ha satt min blunder i halsen. Jag springer upp, hoppas att jag har en kvart på mig innan bussen går och tycker uppenbarligen att det mest tidseffektiva sättet att få något gjort är att några gånger springa fram och tillbaka mellan toalettdörren och golvlampan för att antingen tända eller gå på toa först. Efter ett maraton med mig själv går jag på toaletten, tvättar ansiktet och ska smörja in ansiktet när jag börjar fundera på vad som har hänt med min ansiktskräm. Den är prickig. Och vattnig. Något är riktigt fel med den skånska luften.

Jag har försökt smörja in mitt ansikte med peeling. Men det är lugnt.

Jag vill ha smink. Jag är fåfäng nog att välja smink före frukost. Det känns som en sådan grej man får prioritera när man ska stå framför en grupp och prata om något man skulle använt morgonen till att öva på. Jag kommer verka dum, då kan jag åtminstone vara snygg. Eller ja, pimpad med mascara och en påhittad solbränna.

Frukost intages på springande fot. Som någon receptbelagd medicin. Fördelen med att ha påläggsskinka i kylskåpet är att man sprarar flera sekunder när man ska fixa mackan.

När jag blir stor ska jag bli yngre. Och rik. Med egen bil och ett flexibelt arbetsschema.